Artikkelin leipäteksti
Särskilt på livligt trafikerade vägar måste trafiken löpa tryggt och säkert året runt. Vägytans friktion kan förutom genom saltning även förbättras genom sandning eller i vissa fall genom att rugga upp lagret av is eller snö på vägen. Ingen av dessa metoder ger dock ett tillräckligt bra slutresultat på livligt trafikerade vägar, och de är också betydligt dyrare än saltning.
Sand hålls inte kvar på en livligt trafikerad väg, så man skulle bli tvungen att köra ut mer. Sandning tar också betydligt längre tid än saltning och lämpar sig inte för exempelvis bekämpning av svartis. Det finns olika sorters salter. De är olika i fråga om bland annat effekterna på miljön och i hur stor utsträckning de orsakar rost. Deras effekter undersöks kontinuerligt såväl i Finland som i andra länder, men koksalt (natriumklorid) har hittills visat sig vara mest användbart ur ett helhetsperspektiv.
Vintern gör vägytan hal och i vissa fall blir vägen med tanke på trafiken så hal att halkbekämpning krävs. Som exempel kan man ta en riksväg med medellivlig trafik, som används av omkring 4 000 fordon per dygn. Om vi vet att sanden har försvunnit från vägen efter att 200 bilar har passerat (om vägytan är isig räcker det med ännu mindre), är det mycket vettigare att salta vägen. Om saltet ersattes med sand och föret kontinuerligt var halt skulle man nämligen tvingas sanda hela vägen 10 gånger per dygn. Det skulle inte vara vettigt, och bilisterna skulle förmodligen inte heller vilja köra långa sträckor med sand yrande omkring.
Läs mer om halkbekämpning: