Behovet av ett nytt övergångsställe fastställs utifrån omgivningen, antalet användare och anslutningsarrangemangen. Därutöver undersöks förutsättningarna för att inrätta ett säkert övergångsställe. Målet är att nya övergångsställen inte ska göras i onödan. Om det finns ett motiverat behov för ett nytt övergångsställe och förutsättningarna för ett säkert övergångsställe uppfylls, kan den tekniska planeringen påbörjas.
Behovet av ett övergångsställe bedöms utifrån dess potentiella användare. Övergångsstället markeras om det är en del av en naturlig rutt i följande fall:
 

1. övergångsstället har minst 200 fotgängare per dygn
2. efter övervägande, om

• övergångsstället har över 100 användare per dygn
• övergångsstället används av cirka 20 skolelever eller åldringar per dag
• övergångsstället dagligen har 40–50 användare i arbetsför ålder.

Till exempel görs i allmänhet inget övergångsställe för övergång till en busshållplats utanför tätorter, om inte det är fråga om en hållplats med ett stort antal användare (anslutningshållplats e.d.).

Anslutningsparkeringar som ligger i anslutning till en huvudväg förutsätter ofta en planskild lösning. Ett övergångsställe görs i regel inte i omedelbar närhet av en gångtunnel eller gångbro (cirka 100 meter). I gångzonen och på andra områden där det finns många tjänster och därigenom även ett stort antal fotgängare, ska övergångsställen på samma trafikled inte vara närmare än 50–150 meter från varandra.

Övergångsstället visar den del av vägen som är avsedd för att fotgängare ska gå över körbanan, cykelvägen eller spårvägen. Typen av övergångsställe som väljs i olika situationer beror på biltrafikens hastighetsbegränsning, trafikvolymen, trafikmiljön samt aktiviteter som finns runt området.